 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
Lite om mattor
De tidigaste fynden
Sidenvägen, förr kallad Kejsarvägen, delar sig i Xinjiang i två grenar, en nordlig över Turfan (Turpan) och en sydlig över Khotan (Hotan, Hetian), och möts igen vid Kashgar (Kashi). Islam spreds på 800-talet bland turkfolken (uigurer, kazaker, kirgiser) och bland det ursprungligen kinesiska Hui-folket. Troligen var det nomadfolken i norr och väster som lärde kineserna att knyta mattor. Till det kinesiska inlandet, befolkat av Han-folket, kom konsten att knyta mattor sent, troligen på 1600-talet. Mattor syns på en del målerier med motiv från nordväst. Vanliga kineser hade filtmattor i norr och stråmattor i söder. Mattor lades på kangen (den murade sängen), som dynor på stolar och sittbänkar, hängdes på väggar, draperades på bord, lades i kärror och flodbåtar, användes som sadeltäcken på hästar, kameler och mulor. Trots att Kina är sidenets hemland hade kineser i allmänhet mattor av ull. Mattknytningens ursprung tros var Turkestan, ett område som bebotts av nomadiserande turkfolk. Området har aldrig varit en självständig politisk enhet och har under historiens gång ockuperats och delats många gånger. I början av 1900-talet delades det mellan Sovjetunionen (Västturkestan) och Kina (Östturkestan). Mönster och färger har påverkats från olika håll. I väster dominerar mörkt röda färger, gül-mönster och stiliserade blommönster, kallas ofta ”bokharas” eller ”röda mattor”. I öster är påverkan från Kina starkare, mönsterna är likartade men de har kinesisk prägel och kinesiskinspirerade färger, orange, gult och blått. Förr tillverkades kinamattan utan mönsterförlagor, möjligen med en enkel skiss på väven. Efter slutet av 1800-talet när efterfrågan och exporten ökade anlitades konstnärer för mönsterkonstruktion. Numera har mattfabrikerna mönsteravdelningar med flera tusen olika mönster målade i gouachefärger. Täthetsgraden anges i linjer, vilket motsvarar antalet varptrådar på en fot i mattans bredd. 90 linjer motsvaras av 90 000 varptrådar per kvadratmeter. Man använder två olika tekniker när man knyter dagens kinamattor: Open back – de vita inslagsknutarna mellan knutraderna är synliga på baksidan. Closed back – ytan blir så tätt sammanpackad att man inte kan se inslagsgarnet eller varpen. Man använder mera ull och mattan blir kompaktare och därför något dyrare. Kinamatta i antik stil (antique finish) är skickligt utförda imitationer av äldre kinamattor, både när det gäller struktur, mönster och färger. Mattan är tunnare, smidigare och lättare än den tjocka Peking- eller Tianjin-mattan. Man kan se båda halvorna av knutarna på avigsidan, vilket man inte gör på den vanliga kinamattan. De tillverkas av ullgarn av hög kvalitet är i allmänhet växtfärgad och har ibland handspunnen varp. Denna typ av matta började tillverkas i Peking men tillverkas numera också på andra platser. Anilinfärger, vilka orsakade mycket skada på Främre Orientens mattor i slutet av 1800-talet, blev aldrig populära i Kina. De passade inte kinesernas smak och färgideal. De mattor som inte är växtfärgade är vanligen färgade med syntetiska kromfärger, vilka introducerades under första världskriget då exporten ökade p g a oroligheter i Mellanöstern och man behövde billigare och snabbare metoder för färgning. Under 1920-talet började europeiska och amerikanska mattfirmor engagera sig i matt-tillverkning, framförallt i Tianjin, men också i Peking. De utländska företagen föredrog kromfärgerna som tålde ljus och inte påverkades av den kemiska glanstvätten vilken kom till Tianjin vid samma tid. Mönster och symboler Mönstren är renare, mindre detaljrika och mer naturtrogna än på persiska och turkiska mattor. Man har tagit över de gamla ornament och symboler som förekommer på sidenvävnader, keramik, lack och andra former av kinesiskt konsthantverk. De flesta mönster är symboler som kan delas in i olika religiösa och filosofiska kategorier. Många äldre kinesiska mattor har strängt geometriska mönster. Nyare kinamattor har mindre väl genomtänkta mönster. Man upprepar gamla mönster ganska slumpmässigt. Mattdistrikt Matt-tillverkning i Kina började i de nordvästra provinserna Gansu, Ningxia och Inre Mongoliet. Ningxia Tidigare en del av Gansu och troligen det distrikt där man först började knyta mattor. Vanligaste produkterna är mattor för kangen, bönemattor, sadeltäcken och sittmattor. Ningxia-mattorna är kända för sin mjuka, silkiga ull, långa lugg och milda färger med välbalanserade mönster i karaktäristisk grov knytning, 30-65 linjer. Ofta gul botten med mönster i olika blåa, bruna, vita och rosa nyanser. Gansu Provinsen är en del av sidenvägen och inkörsporten västerifrån till det egentliga Kina. Majoriteten är Han-kineser men också stora grupper Hui, mongoler, tibetaner och kazaker. Detta var tidigare en av de fattigaste provinserna och var centrum för opiumodling och handel med unga flickor. De typiska mattfärgerna var brunt och vitt (ofärgad ull) med inslag av rött i olika nyanser. Gansus mattbasarer var viktiga för handeln mellan Xinjiang och Kina, mötesplats för sidenvägens karavaner. Mattor som såldes där kallades för Gansu-mattor även om de var tillverkade på annan plats. Östturkestanska mattor kopierades också i Gansus väverier. Inre Mongoliet (Paotou och Suiyuan) Paotou var en marknadsplats och Suiyuans huvudstad, speciellt känd för sina bildmattor. Suiyuans mattor har hög, tjock sammetslen lugg. De är vanligen blåa med vita, röda och bruna mönster, röd botten förekommer sällan. Ett vanligt mönster är en hjort eller en häst som står under ett träd. Dessutom förekommer naturalistiska blomornament, vaser och föremål från de sköna konsterna, de buddhistiska tingen och daoistiska attributen. Många Suiyuan-mattor från sekelskiftet har en tjock, silkeslen struktur med brokadmönster i blått i flera nyanser. Matthandlare kallar ofta Suiyuan-mattor för ”Paotou”, troligen för att Paotou var en viktig marknadsplats som dessutom var terminal för den ull som kom med kamelkaravanerna från den mongoliska stäppen och som efter rensning och packning skickades vidare till Tianjin. Paotou-mattor är vanligen bildmattor med eller utan bård. Mjuk och hög kvalitet och de sedvanliga religiösa och lyckobringande emblemen. Dessutom mattor med landskapsscener som täcker hela mattan. Mongoliet Under mongolernas storhetstid på 1100-talet vävdes mattor i Mongoliet men det är osäkert om mongolerna själva har knutit mattor under de senaste århundradena. De var stora avnämare av sadeltäcken samt sitt- och meditationsmattor i lysande röda färger från Ningxia, Suiyuan och Gansu som de bytte sig till mot ull, hudar och hästar. Mattor för speciella ändamål som är typiska för Kina, Mongoliet och Tibet. Avlånga mattor som är avsedda att hänga runt pelare i buddhistiska tempel och kloster. Vanligen tillverkade på beställning i Ningxia. Mattorna syddes ihop eller fästes med rep runt pelaren. Det vanligaste mönstret är en drake som slingrar sig runt pelaren och de vanligaste färgerna är gult, gulbrunt och rödbrunt. Sittmattor och meditationsmattor Stolsmattor är vanliga i det egentliga Kina där stolar har använts minst sedan Tang. Den s k tronstolsmattan består av två mattor, en för sitsen och en för stolsryggen. Vanliga mönster är fem eller tre drakar. För mindre stolar användes mattor med blomstermotiv. Färgerna går i gult, ockra, blått och ibland rött. Meditationsmattor är långa mattor med kvadratiska fält, avsedda för munkarna att sitta på under meditation och sång, ett fält för varje munk. De kunde vara upp till 10 m långa och lades på munkarnas sittbänkar av trä eller sten. Dessa har tillverkats i Ningxia och Suiyuan. Färgerna är ockra och olika röda nyanser med inslag av blått. Man tillverkade också galleri- eller gångmattor för palats och tempel. Dessa mattor slaktas ofta före försäljning, dvs man kortar av dem och förse dem med nya kortsidor och fransar. Sadeltäcken Troligen den vanligaste matt-typen i norra Kina där de förekommit sedan Tang (Tanghästar har sadeltäcken). Vävdes i två lika halvor som syddes ihop på mitten så att luggen låg neråt på båda sidorna. De äldre mattorna har yllevarp, de yngre av bomull. De är fodrade med blått bomullstyg och stadkanten är ofta förstärkt med rött bomullstyg. Ibland fyra läderförstärkta hål i mitten för passage av remtyg. Formerna varierar, runda hörn är vanligast. I Tibet hade man två sadeltäcken i samma mönster, ett under och ett ovanpå sadeln. Stor variation i mönster och färger. Vanligast olika nyanser av blått och gult och ofärgad ull. Röda exporterades till Mongoliet. Pekingmattan och Tianjinmattan – den modena kinamattan I slutet av 1800-talet började mattknytning komma igång även i östra Kina, speciellt i Peking och Tianjin. Tillverkningen lär ha börjat på initiativ från en lamamunk från Gansu som ville ”ge de fattiga arbete”. En skola för utbildning av mattknytare samt verkstäder startades i anslutning till ett kloster i Peking c 1860. Mattväverierna i Peking och Tianjin var från början enbart anpassade för att möta en inhemsk efterfrågan. Pekingmattan var tätare än Ningxiamattan men styvare och lite mjuk i ullen. Pekingmattor var vanligen sparsmakat dekorerade, blå och elfenbensvita i större format. Industriell tillverkning och export tog fart efter boxarupproret år 1900. Mellan 1908 och 1910 hölls flera auktioner i New York där man sålde antika mattor som stulits från palatsen i Peking. De betingade höga priser och blev början till det stora intresset för kinamattor, speciellt i USA. Under 1920-talet etablerades flera utländska företag i Peking och Tianjin för tillverkning och export av mattor. Under första världskriget nästan upphörde leveranserna av orientmattor från Främre Orienten till Europa och USA, vilket ökade intresset för kinamattan, som dessutom var avsevärt billigare än turkiska och persiska mattor. Mattornas utseende anpassades till de amerikanska och europeiska hemmen, den moderna kinamattan skapades, man övergav de klassiska mönstren och anpassade sig till utländska köpares önskemål. Tyvärr blev kvaliteten sämre och man bytte ut de inhemska växtfärgerna mot de billigare anilinfärgerna som man inte behärskade. Efter en tid övergick man till de nya kromfärgerna som man med utländsk hjälp lärde sig att behärska till fulländning. Kromfärgerna klarade också bättre den kemiska glanstvätten som under 1920-talet introducerades av det amerikanska mattföretaget Nichols i Tianjin. Men, man övergav inte den blå indigofärgen och mattknytare i de västra provinserna fortsatte att använda växtfärger. De moderna mattorna tillverkades framför allt i Tianjin där ullhandeln var som livligast och de utländska företagen dominerade (ett tjugotal amerikanska företag tillverkade och exporterade Tianjin-mattan). I Peking fortsatte man att knyta mattor i traditionell stil, huvudsakligen för Europa. Arbetsförhållandena inom mattindustrin var eländiga och barnarbete var vanligt. Tianjinmattan kom med nya färger – rosa, bleklila, grön, turkos, orange – och nya motiv – pagoder, båtar, träd och blomvaser, asymmetriskt spridda över hela mattan. Så småningom kom mattor med enfärgade bårder utan mönster och även mattor helt utan bård. Tianjin-mattan blev med tiden tätare, tjockare och styvare med varptrådarna ovanpå varandra. Några amerikanska firmor började använda maskinspunnen ull för luggen. Dessa mattor blev mycket slitstarka. Under 1930-talet, med depression och minskad efterfrågan, inbördeskrigen i Kina och den japanska ockupationen, lamslogs mattindustrin i Tianjin och Peking. De mattverkstäder som överlevde fick stora svårigheter under andra världskriget då så gott som all verksamhet i nordöstra Kinas mattdistrikt upphörde. Först under 1950-talet lyckades den nya regeringen i Kina få igång en nyproduktion under ledning av China National Native Produce and Animal By-products import and Export Corp, som hade kontor på flera ställen. Struktur, mönster och färger påminner nu om mellankrigstidens mattor och under 1960-talet började exporten av förstklassiga mattor komma igång. Xinjiang (Sinkiang, Östturkestan) Sidenvägen, militära utposter, muren. Kineserna bytte till sig jade, guld och hästar mot sidenvävnader, bomull och te i Xinjiangs oaser som styrdes av lokala kungar och hövdingar. Befolkningen i dessa städer var ursprungligen nomadiserande turkstammar som sedan urminnes tider hade knutit mattor för husbehov och för försäljning västerut i Samarkands basarer och snare även till det kejserliga hovet i Peking. Xinjiang annekterades på 1700-talet under kejsare Qian Long. Provinsen är en sjättedel av Kinas yta, befolkningen 20 millioner fördelat på 13 nationaliteter. C 87% är uigurer och Han-kineser, resten är bl a kazaker, kirgiser och mongoler. Det är osäkert vilka av de gamla mattorna som tillverkats i Xinjiang och vilka som förts dit via handelsvägarna. Munken Xuan Zang under 600-talet berättar om filtmattor och skickligt knutna flossamattor vid sina besök i Khotan och Kashgar, detta kan tas som bevis för att mattor knöts i området före införandet av islam. Mattor fick ofta namn efter handelsplatsen där de såldes istället för tillverkningsplatsen, t ex samarkandmattor och gansumattor. De flesta av provinsens mattor, såväl filtmattor som handknutna mattor tillverkades i oasen Khotan (Hetian). De berömda turkestanska silkesmattorna kom vanligen från Kashgar, men även i oasen Yarkand knöts utsökta mattor i ull och silke. (Jan Myrdal: Khotans mattfabrik, egentligen en manufaktur, Hotan Rayonluk Gilam Kahanisi. Ligger utanför Khotan stad, i Lop härad fyra kilometer österut vid stranden av Jurung-kash-floden. 405 anställda, 48% kvinnor, av 218 vävare 61% kvinnor, 100 underleverantörer.) Xinjiangmattans väv Lämpliga storlekar för att passa in i vardagsrummet – aivan – där en upphöjd plattform liknande en kinesisk kang reser sig. Mattorna är ofta dubbelt så långa som breda, ibland längre. Grovt knutna, vanligen en asymmetrisk knut med 45-150 linjer, silkesmattor upp till 300 linjer. Varpen oftast bomull, silkesmattor kan ha silkesvarp. Inslaget är av ull eller bomull. Maskinspunnen bomull kan ha anlänt till Turkestan från Indien tidigare än till Kina, kanske redan i början av 1800-talet. Färger Förkärlek för en gräll röd färg (lackrött och kochenillrött från Indien) som inte förekommer i kinesiska eller turkmenska mattor. Vanliga färger är gult, gulorange, rostbrunt och blått, ibland ljusgrönt. Växtfärgerna började mot slutet av 1800-talet konkurreras ut av anilinfärgerna. Indigoblått och gula och bruna växtfärger användes jämsides med anilinfärgerna långt in på 1900-talet. Idag mest kromfärger men i vissa specialmattor med äldre mönster förekommer växtfärger. Mönster Fyra grupper: 1. Medaljong-mönster 2. Gül-liknande emblem som upprepas (liten åttkantig medaljong, oktogon, fyller hela mittfältet på turkmenska mattor) 3. Vas- och granatäppleträdet (fruktbarhetssymbol) 4. Mönster och ornament från närliggande länder, Kina, Indien, Persien och Västturkestan. Starkaste inflytandet var från Kina och kulminerade mot slutet av 1800-talet med meander- och svastikabård, berg-, vatten-, och vågmotiv, molnemblem, ru-yi-motivet, våglinjemotivet. Blomstermönstren började bli mera naturtrogna, hämtade inspiration från kinesiska konsten. Tibet och Nepal Tibetanska mattor var nästan okända i väst före Dalai Lamas flykt 1959. Den tibetanska kulturen genomsyras av buddhismen vilket avspeglas i konsthantverket. Det kulturella Tibet är ett större område än det politiska Tibet. Osäkert hur länge man har ägnat sig åt mattknytning men mattan är viktig i hemmet där den används till att sitta på och sova på och den placerades på en låg plattform eller på en filtmadrass. Främst praktisk funktion och sällan religiös. Mattor knöts av både män och kvinnor och i ett fåtal format. Vanligaste storleken är rektangulär, ”khaden”, ungefär dubbelt så lång som bred (c170x90 cm), och används i hemmen eller i nomadernas tält att sitta eller sova på. Man lägger sällan ut mattorna på golvet att gå på. Mattorna är ofta kantade med röd tygbård och fodrade med blått bomullstyg. En liknande men något mindre matta (c80x80 cm) placerades ovanpå en annan matta och var sittplats för betydelsefulla gäster. Sittmattor eller meditationsmattor för lamapräster gick i orange och rött. Liksom i Kina fanns långa gallerimattor med kvadratiska fält för munkar att sitta på. Även pelarmattor, vanligen importerade från Kina. Det var särskild prestige för dignitärer att få sitta eller stå på större praktmattor. Tibetanska sadeltäcken Tibetanen satt mycket till häst under sina handelsresor och sadeltäcket var oumbärligt. Består av två mattor: en större som ligger mellan häst och sadel och en mindre ovanpå sadeln. Kantförstärkta med rött tyg eller filt och fodrade. Den undre mattan består av två likadana halvor som ofta fogas ihop med en bit tyg. Två till fyra hål för remtyg är vanliga. Tibetansk väv I mattor före 1930 är både varp och inslag av fårull, ibland blandat med get- eller jakhår. Senare mattor har varp och inslagstrådar av bomull, fortfarande finns nya mattor med bomullsvarp och handspunna ullinslag, luggen vanligen av handspunnen fårull. Speciell knut som inte liknar den kinesiska, kallas ”den tibetanska knuten” eller ”Senneh-ögla”. Antalet knutar varierar mellan 30 och 140 linjer. Undantagsvis även tätare mattor. Tibetanska färger Få mattor är färgade med enbart växtfärger. Fram till 1960-talet användes växtfärger i förening med anilinfärger vilka importerats från Indien sedan sekelskiftet. Indigoplantan växer inte i Tibet utan importeras från Indien. Krapprot växer i Tibet men importeras också, liksom lack, från Indien. Brun färg fås vanligen från valnötsskal som läggs i vatten för att ruttna och sedan torkas och mals till pulver vilket kokas med garnet utan betmedel. Ofärgad ull, vit, brun grå och svart, är vanlig. Tibetanska mönster Före den kinesiska tiden var mattor något som tillverkades i hemmet. Stor konstnärlig frihet rådde med undantag av mattor för tempel och kloster. Mattorna utmärkes av en naiv och robust vitalitet. Viktigaste inspirationskällorna var Östturkestans mattor och Kinas textilier, framförallt sidentygernas mönster, porslin och bronsföremål. Nepal Fick ta emot många tibetanska flyktingar efter 1959, många kunde knyta mattor och man satte upp verkstäder i flyktinglägren. Idag är det Nepals mattor som bäst representerar den tibetanska mattkonsten – ofta i samarbete med engelska och tyska mattföretag. Större mattverkstäder finns idag i Kathmandu och Pokhara. |
| | ©Kinakerstin | Säbygatan 31 SE-261 33 LANDSKRONA | |
info@kinakerstin.se |